torsdag 16 maj 2013

10. När Borås kyrkogård övergavs

Parti av Caroli kyrkogård. Majkväll 2013.

Precis som det brukar, låg kyrkogården i Torpa by runtomkring sockenkyrkan. Den var aldrig tänkt att rymma de döda från en hel stad. Likväl, när Torpa i början av 1621 blev kärnan i nygrundade staden Borås, blev dess kyrkogård också stadens begravningsplats. Och det i två sekel till.

Men långt innan dess hade området varit begravningsplats. Säkert sedan det uppförts en stenkyrka där, som nämns första gången 1343, men nog fanns där redan på 1200-talet. Carolikyrkan, som står på platsen nu, började uppföras 1661 och stod färdig 1669.

* * *

Eftersom begravningsplatsen är knappt tilltagen till ytan – det ser vi än i dag – blev den snart full.

De traditionella släktgravarna fylldes nedifrån och upp: de först döda lades givetvis nederst, och sedan byggde man uppåt allteftersom familjemedlemmar avled. Metoden fick givetvis den följden, att de kroppar naturen haft minst tid att ta hand om låg närmast ytan, och lätt kom fram igen, när man grävde nya gravar invid. Det ledde till lätt insedda sanitära olägenheter.

För att något häva problemet, inrättades 1703 ett benhus, alldeles invid kyrkan, vari man lade — eller helt enkelt slängde in — de skelettdelar som hittades på kyrkogården. Varje borgare ålades att skaffa ett lass sten till uppförandet. 93 år senare reparerades benhuset, och det utformades då för att bli än stabilare. Runt kyrkogården hade funnits ett slags stängsel. Det ersattes av en rejäl  kyrkogårdsmur redan 1684, vilket skall ha varit ovanligt tidigt för den typen av avgränsningar.

* * *

I slutet av 1700-talet börjar dock klagomål att framföras på att gravarnas skötsel var eftersatt. Likdelar kom i dagen, och murade gravar kunde ha hällar över öppningen som hotade att falla in. Från kyrkligt håll försöker man komma till rätta med problemet, genom att gravar vars skötsel misskötts och som inte rättas till, skall återtas av kyrkan.

Men fortfarande var kyrkogården full. Dödgrävarna kunde inte gräva sig ner i jorden, utan att först slå sönder befintliga kistor som kom i vägen. Trots att pieteten för de döda inte var av samma slag på den tiden som i dag, torde det varit föga inbjudande villkor att arbeta under.

Nu, år 1796, bestämde man sig för att antaga ordningen med linjebegravning på Borås kyrkogård.

Det innebar, att man övergav de traditionella släktgravarna. Istället började man helt enkelt i en del av kyrkogården och gravsatte där en person. Nästa person som skulle begravas, gravsattes bredvid, och så vidare i en linje, utan hänsyn till släktskap. När man gått från ena till motsatt sida av kyrkogården, började man på en ny linje, intill dess att hela kyrkogården på så vis grävts igenom. När man nått slutet av begravningsplatsen kunde man vara hyfsat säker på att de kistor som låg först i första linjen förmultnat. Och så kunde man börja om igen.

* * *

Själva Carolikyrkan är stor. Och det var sed där, liksom på andra platser, att begrava bemärkta personer — det vill i regel säga de som hade råd därmed — under själva kyrkgolvet. Detta skedde sista gången 1804, efter att ha blivit allt ovanligare under 1700-talets gång. Dyrast var det att begravas under mittgången, billigast i någon av smågångarna långt ner i kyrkan. Prosten Sandman fick av sockenstämman sig rentav skänkt en gravplats i under själva koret.

Men ändå. Trots linjebegravningens införande: Kyrkogården var för liten för en växande stad. Den 28 november 1810 skrev borgerskapet till kyrkorådet, att det borde anläggas en ny begravningsplats, utanför staden, i enlighet med en kunglig förordning av samma år, som deklarerade att begravningar ej längre skulle äga rum inne i städerna..

Sockenstämman ville dock inte överge sin gamla kyrkogård. De satte sig på tvären. Magistraten och länsstyrelsen framhärdade dock, och beställde ritningar och utsåg en plats utanför stadsbebyggelsen. Detta förslag föredrogs för sockenstämman 1812. Det bet likväl inte på församlingens styrelse. De ville skriva till kungen och be om tillåtelse att få fortsätta begrava på sin gamla kyrkogård.

Sockenstämman blev dock övertrumfad. Kungl. Maj:t biföll förslaget till ny begravningsplats 1813. Och till sist, den 8 maj 1813, gav sockenstämman med sig, på villkoret att man drog ut lite på det hela, så att man skulle ha råd med betalningen.

* * *

Den nya kyrkogården känner vi nu som S:t Ansgars kyrkogård. När den invigts, upphörde gravsättningar tvärt på den gamla kyrkogården. Gravstenar flyttades undan, och gravarnas vårdare befalldes att jämna ut gravplatserna, bland annat för att få den terasserade kyrkogården något mer i nivå med de omgivande gatorna. Ännu en bit in på 1800-talet skall det ha funnits endast nödtorftigt förseglade murade gravar på kyrkogården, vilka nu lades igen. De som önskade kunde också flytta över gravstenar som de hade vård om till nya begravningsplatsen.

S:t Ansgars kyrkogård, enklare än vad man först tänkt sig, invigdes i maj 1816. Det skulle inte dröja längre än till 1829, innan också den var full, och området fick utvidgas.

— Sedan 2000 sker återigen gravsättningar på Borås gamla kyrkogård: i december 1999 öppnade där en minneslund. Och återigen kan boråsare – och andra – få sin vila i stadens centrum.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar