måndag 29 april 2013

7. När Carl von Linné besökte Borås

Carl Linnæus
Målning av J. H. Scheffel 1739
På sommaren 1746 besökte den ryktbare Carl von Linné Boråstrakten under sin Västgötaresa. Han var då ännu inte adlad, och hette fortfarande Carl Linnæus. I sin redogörelse av denna resa i våra trakter, får vi en skymt av Borås stad, såsom den tedde sig för en resande i mitten av 1700-talet.

* * *

Linné beskriver Borås som en medelmåttigt stor stad, snygg och renlig. Han skriver om hur staden sluttar åt Viskan till, som har gott vatten och som är nyttig för stadens färgerier. Borås, skriver Linné, består av tio gator i ena riktningen, och tio gator i korsande riktning, som samtliga var 12 alnar breda, och väl stenlagda. Trots flera veckors regnande befanns de av Linné vara torra.

Husen skall ha varit i trä, oftast i två våningar, utom kyrkan och rådstugan, som var i sten. Bostäderna befanns vara enkelt men snyggt möblerade. Utanför varje port skall en tunna med vatten finnas, på grund av brandrisken — Borås brann trots allt ner senast 1729, inte ens två decennier före Linnés besök.

* * *

Under sitt besök hann Linné undersöka tre olika färgerier. Han beskriver hur textilfärgningen går till i Philip Langlets färgeri.

Kanhända kan här några ord om Philip Langlet infogas. Han var son till Abraham Langlet, som grundat färgeriet. På en Boråskarta från 1727 är två tomter på Österlånggatan, helt nära nuvarande Busstorget, uppförda som tillhöriga Abraham Langlet. Huruvida det var färgeriet eller Abrahams bostad eller både-och som låg där vet jag inte. Det är dock blott ett kort stenkast från Viskan, vars vatten torde kommit väl till pass för färgeriverksamheten.

När Abraham Langlet dog 1729 var Philip blott 24 år, men han kom genom sin skicklighet att bli en berömd boråsgestalt, som dessutom hade en riksdagsplats. Och det var alltså denne Philip Langlet som fick besök av en av historiens mest kända svenskar, Linné själv.

* * *

Blomsterkungen berömmer boråsarna för deras flit, och noterar, att få boråsare — eller rentav inga — studerade vid universitet: istället skall boråsarna ha tyckt det vara vettigare att få sina ungdomar i arbete och handel. Dessutom skriver han om ett apotek som skall ha legat vid Stora torget, som var litet till ytan, men att det inte hindrade boråsarna från att bruka dess varor flitigt, vilket ska ha bevarat dem från mycken sjukdom, tillsammans med stadens torrhet.

Carl von Linné drog in i staden från Borgstenahållet den 4 juli 1746. På eftermiddagen dagen efter sin ankomst drog han vidare mot Alingsås — via Sandhult — på en gångstig, som det endast med svårighet kunde ridas på.

Och därmed var Boråsbesöket till ända för Carl Linnæus, känd för eftervärlden i evärdeliga tider som Carl von Linné.

söndag 21 april 2013

6. Det Hofmanska upproret

Engelbrekt och Nils Dacke i all ära, men även Borås har sin egen historiska upprorsman, om än dimensionerna av upproret kom att bli mer blygsamma och låg något längre fram i tiden än de medeltida motsvarigheterna.

Men Borås upprorsman hade också han ädla syften, även om han ville strida för konungen och icke mot honom, och så komma till rätta med maktmissbrukande ämbetsmän.

Vår upprorsman hette Sven Hofman. Detta är berättelsen om honom, och om hans uppror 1766.

* * *

ADVOKAT OCH RIKSDAGSMAN

Sven Hofman bodde på Byttorp — nu en stadsdel i norra Borås — och var före detta militär och blev med tiden rusthållare – han hade alltså åtagit sig att hålla kronan med häst och ryttare i utbyte mot skattelättnad.

För att tjäna lite extrapengar fungerade han gärna som en slags bondeadvokat, och som sådan var han mycket uppskattad, när han hjälpte bönderna mot maktmissbrukande överhetspersoner. Men en gång ska han dock ha gått för långt. Hofman blev själv dömd till böter år 1756 för att ha drivit ”oskälig rättegång och sanningslöst tal.”

När sedan Hofman blev vald till riksdagsman för bondeståndet nästan tio år senare, kom denna dom att spöka. Han fick inte tillträde till sin plats för bondeståndet. Och på hemmaplan vägrade helt enkelt häradshövding Eric Cederlöf att utfärda fullmakten som bekräftade valet av Hofman som riksdagsman.

Det utlystes då nyval i häradet. Och Sven Hofman blev återigen vald till riksdagsman. Det brydde sig emellertid inte häradshövding Cederlöf om, utan utsåg istället helt sonika Josef Hansson från Mossebo till riksdagsman istället. Denne tillhörde dessutom mösspartiet, till skillnad från Hofman som tillhörde kungatrogna hattpartiet.

* * *

Att Sven Hofman var missnöjd med maktmissbrukande överhetspersoner synes alltså inte förefalla särskilt knepigt. När han efter ett års kamp i Stockholm för att få tillträda sin riksdagsplats återkom till Borås, knöt han likasinnade till sig, och skrev till konungen för att anklaga häradsdomare Cederlöf för att ha handlat olagligt när han vägrade honom platsen. Häradshövding Cederlöf själv ska ha svarat med att anmärka på att Hofmans anklagelse inte var rätt utskriven.

I april 1766 ställdes dock Sven Hofman själv inför rätta och anklagades och dömdes för att olagligt ha hållit möten med allmogen och samla pengar. Avsikten var att avföra honom till Jönköping för att där fängslas. Men när han fick besöka sitt hem på Byttorp för att hämta diverse tillhörigheter lyckades han rymma. Och därmed var förutsättningarna för upproret klara.

* * *

UPPRORSTID

Den 12 maj 1766 anträdde ett antal män en marsch till Borgstena från en närbelägen gård. Bland dem var Sven Hofman.

Männens avsikt var att samla folk till en resning. Uppemot ett sextiotal personer samlades i byn, och lyssnade till Hofmans argument. Han sägs ha varit klädd i grå vadmalsrock och haft en pistol i handen. Det gick rykten om att kronprinsen i själva verket stödde det gryende upproret, och Hofman själv skall ha fråga bönderna, om de ville tjäna Kronan eller adelsmännen. Målet för hela rörelsen, sades vara att få ett slut på maktmissbruket och att ge konungen mer makt.

Nu var planen att samla ihop mer folk, och sen ta sig ner till Borås för att samla proviant och persedlar. Så tågade männen, och blev allt fler. Efter ett tag hade Hofman omkring sig samlat något hundratal man, bland dem även en handfull soldater. De flesta av dem var dock illa beväpnad.

Nyheten om det annalkande allmogeuppbådet nådde Borås samma dag. Där såg man till att få ihop 40 man kavalleri, 270 man infanteri och några kanoner. Kavalleristerna skall ha patrullerat vid stadsportarna, och tog om hand var och en som nalkades. Bland dem fanns till exempel Hofmans dräng och Hofmans egen unge son Carl som var i dennes sällskap.

Dagen efter, den 13 maj, fortsatte Hofmans skaror att söka efter folk och skjutvapen. I Borås utfärdades reseförbud, bland annat för att inte knallarna skulle fly med alla sina varor från regionen. Man hade nu lyckats samla ihop 80 kavallerister till, utöver de som redan fanns i staden.

* * *

DESILLUSION

Allteftersom dagarna gick, verkar dock luften gått ur de upproriska skarorna. En del droppade av och tog sig helt enkelt hem igen. Från Bollebygds socken kunde man inte få med sig en enda villig man. Rykten om uppbådet gick vida omkring, och folk höll sig undan. Och till upprorsmännen själva nådde underrättelser om hur Borås för varje dag skärpte sitt försvar och hur vägar spärrades och broar revs eller besattes.

Man visste tydligen inte riktigt vad man skulle ta sig till.

Hofman själv lär ha velat dra norrut för att samla mer folk, men hans manskap ville till största delen gå mot Borås. Det fick bli så. Under resan ditåt försökte Hofman göra sig fri från sin egen trupp. Men då togs han helt enkelt till fånga av sina egna upprorsmän. Detta förefaller blivit signalen för ett sönderfall. Många avvek. Några män skickades i förväg till Borås för att meddela att Hofman skulle överlämnas.

Från Boråsarnas sida var man väl lite tveksam till de häpnadsväckande uppgifterna, men man skickade ut kavalleriet, och kunde avväpna de kvarvarande upprorsmännen och lägga beslag på Hofman i närheten av Viared i nuvarande västra ytterkanten av Borås. Traditionen vet fortfarande att peka ut platsen.

* * *

RYKTEN OCH FÖRHÖR

Ryktet om upproret hade dock färdats vida omkring, och över stora delar av landet var man oroliga för vad som var å färde. Ända uppe i Stockholm hade mösspartiet fått skrämselhicka och planerade att kalla in hjälp från Ryssland och Danmark för att skydda sig. Man misstänkte ju att upproret hade förgreningar i huvudstaden.

Men när nyheten kom, att upprorets utbredning var ringa och kväst, kunde deras musklerna slappna av.

Sven Hofman förhördes i Borås. Hans hälsa skall ha blivit lidande, så förhören torde ha varit av obehagligt slag. I juli begärdes det att Hofman skulle transporteras till Stockholm, vilket också skedde. Där fortsatte sedan förhören. Man ville förmå Hofman att berätta om sammansvurna deltagare på höga positioner i Stockholm. Under förhöret skall han ha gett namngett två sådana, men sedan återtagit det.

I sitt försvarstal berättade Hofman att han under lång tid lidit under maktmissbrukande ämbetsmän i Sjuhärad. Han, som möjligen var en djupt religiös man, skall också ha berättat att han i flera år haft drömmar och syner. Hofman erkände sig emellertid skyldig.

* * *

DOM

Genom en specialinrättad hovrätt i Borås föll domarna till sist över 43 deltagare i upproret. Tre av dem dömdes till döden, varav Hofman var en och hans medarbetare Thomas Nilsson och Per Nilsson var de andra två. Hofman själv var dock fortfarande – synes det – kvar i Stockholm. De trettio personer som ådömts spöstraff genomled detta den 19 november 1766 på Stora torget i Borås. Därefter fördes de i fängelse eller straffarbete. När hattarna åter kommit till makten 1769 benådades alla fortfarande frihetsberövade deltagare i Hofmanska upproret.

Thomas Nilsson fördes till Vedens avrättningsplats norr om Borås och avrättades där samma dag som de andra dömda fick sina spöstraff. Per Nilsson hade lyckats fly till Norge.

Sven Hofman var då redan död.

Han hade dömts att förlora ära och gods, att mista högra handen och halshuggas. Detta verkställdes skedde i Stockholm den 14 oktober 1766. Kroppen styckades och lades på fyra steglar, medan huvudet sattes på en påle. Så blev slutet för en man, som startade ett uppror för att få stopp på maktmissbruk.

* * *

EPILOG

Det synes uppenbart, att bönderna i den kungavänlige Hofman såg en förkämpe för sina intressen: för räfst med korrumperade ämbetsmän och maktmissbruk som bönderna fått lida under länge. Det är ju en allmän sak, att bönderna ofta haft större förtroende för konungen som person, än för statsapparatens många ämbetsmän och byråkrater.

Så bönderna fäste sitt hopp vid Hofman. De hoppades att de genom honom kunde få en förändring till stånd. Förmodligen antog man, att upproret som började så ringa, skulle leda till stor anslutning.

Hur många som faktiskt valde att gå med honom i upproret är dock oklart. Det brukar talas om 500-600 personer. Vissa uppskattningar är högre, andra lägre.

* * *

Likväl tyckte man väl från maktens sida att något kan ha legat i Hofmans kritik. En specialdomstol som utsetts för att granska eventuellt maktmissbruk i Boråstrakten fann åtskilliga exempel på det.

Utredningen blev klar 1768 och rymdes på 4872 sidor. — Och häradshövding Cederlöf – han som förvägrat Hofman hans riksdagsplats – förelades till exempel ett åtal i 64 punkter. Men då var Hofman sedan länge död.

Huruvida Hofmans uppror var en lokal begivelse, som det mesta pekar på, eller om den hade direkt stöd från höga positioner i samhället lär vi aldrig få veta. I dag lever upproret främst vidare som motiv i Olof Rudbeck den yngestes satiriska dikt Boråsiade, som också fått låna sitt namn till denna blogg.

lördag 20 april 2013

5. Första stadsbranden (1681)

Borås har hemsökts av fyra mycket omfattande stadsbränder. Detta är berättelsen om den första.

* * *

Det var på eftermiddagen den 12 december 1681. Hos Anders Larsson, riksdagsman och vice borgmästare, tar det eld. Han bor vid Stora torget och bredvid hans hus ligger borgmästare Nils Jacobssons hus. Snart står också detta hus i lågor. Och därefter brinner landshövding von Vickens hus, där landshövdingen själv precis håller på att skriva in knektar.

Det berättas i källorna att det blåste mycket den eftermiddagen och kvällen. Det gör att elden sprids häftigt och snabbt över den lilla staden, som då bara var knappt sextio år gammal. Snart brinner hela Borås: skolan, rådhuset, kyrkan. Endast några gårdar utåt tullarna skall sparas. Landshövding von Vicken kommer att skriva till kungen, om att folk rusar till och försöker släcka, men allt är förgäves: vindarna är för starka.

Invånarna i Borås får, när elden falnat, försöka klara sig bäst de kan med hjälp av varandra. Många tar in i de gårdar som ligger i närheten. En del söker plats i lador och på fält. Man bygger sig kojor på marken för att hjälpligt skydda sig mot nederbörd och vinterkyla.

Borgmästaren Nils Jacobsson och rådman Hufwed Nilsson skriver till konungen en dryg vecka efter katastrofen, att Borås är "förmedelst en häftig vådeld, totaliter avbränd och i aska lagd, ja, så jämmerligen, att gravstenarna uti kyrkan äro alldeles sönderbrända och de dödas kroppar i grifterna av elden förtärda..."

Den relativt nygrundade staden, som blivit länets residensstad så sent som året före branden, riskerade nu att överges av sitt folk. De rika verkar ha velat ge upp Borås. Den stränge landshövdingen von Vicken utfärdar då helt sonika reseförbud för att till varje pris rädda staden. Från kungligt majestäts sida såg man till att sänka många avgifter, tullar och skatter till noll för stadsborna.

Och så överlevde Borås trots allt. Kyrkan reparerades. När aska och kol försvunnit, reste sig en ny stad, med en ny stadsplan, som skulle vara säkrare för dylika olyckor, till exempel genom större tomter. Brandfriden skulle vara i 46 år. Men landshövdingesätet förlorades till Vänersborg. Borås fick bara vara residensstad i ett år.

fredag 5 april 2013

4. Tandpetaren — Borås äventyrliga obelisk

Obelisken på Stora torget. Gamla rådhuset i bakgrunden. 
Vykort från omkr. 1905.
Utanför Peterskyrkan i Rom står en obelisk. Den fördes till staden under det första århundradet, efter att i över 1800 år ha stått i Egypten. — Men! Nära rondellen som utgör korsningen mellan Yxhammarsgatan och Allégatan i Borås står också en obelisk! Den är visserligen mycket mindre och mycket yngre. Men den står där likväl, som ett minne icke över farao eller kejsare — utan över Karl XIV Johans tretton timmar långa besök i Borås 1821. Den kallas — Tandpetaren.

Berättelsen är dock nog så vindlande att berätta, trots dess ej överväldigande dimensioner eller ålder.

* * *

Alltså! Konung Karl XIV Johan besökte Borås den 30 och 31 augusti 1821. Det verkar ha varit en över hövan högtidlig sak. När konungen red genom Sjuhärad, kantades vägen av allmogen, och på kvällarna lystes den av facklor. Vid stadsporten mötte borgmästaren upp, och "Tolf hwitklädda flickor sjöngo coupletter till Konungens ära", citerar Boråsskildraren Nils Forssell — trots att konungen anlände så sent som klockan tio på aftonen.

Festligheterna fortsatte på morgonen och förmiddagen därefter. En bondedeputation bad konungen om tillåtelse att handla fritt med Norge, vilket konungen meddelade också låg i regeringens intresse, vilket bönder och allmoge tydligen blev mycket glad för. Sen, klockan elva på förmiddagen, for konungen sin väg.

Detta konungabesök var man så till sig över, att borgmästaren bett majestätet om tillåtelse för att uppföra ett minnesmärke över begivelsen. Det gick majestätet med på. Och man beslutade sig så för att resa en sjutton alnar hög marmorobelisk för att stadfästa minnet på ett konkret sätt. Man samlade in 1000 kronor, som anslås för tillverkning av fyra rejäla marmorblock på Kopparbo marmorbruk utanför Norrköping.

Det tog tre år. Men när marmorbruket fått obelisken färdig, hade en del hänt i Borås. Det var dels stadsbranden 1822 — som följdes av ännu en 1827 — och dels var man från stadens sida inte längre lika hänförd över kung Karl XIV Johan: hans konservatism lär icke fallit stadens ledande män i smaken.

Så man betalade för sin marmorobelisk, men lät helt enkelt bli att hämta den. Och där, i Kolmården, blev den liggande ett bra tag. Med möda kom den sedan till Linköping. Där tog det stopp igen. Enär konung Karl XIV Johan dessutom dog 1844 blev intresset för obelisken än mer ljumt, och man försökte till och med sälja sina marmorblock, utan att lyckas uppbåda intresse från någon köpare.

Boråsarna, kända för sin ekonomiska läggning, bad då helt enkelt nye kungen, Oscar I, om hjälp att få hem obelisken. Och det gick han med på: majestätet betalar en del av leveranskostnaderna.

* * *

Obelisken kom så till Lidköping — över Vättern, får vi förmoda —, och där blev den kvar ett tag till. Tills Lidköping stad 1853 lät meddela att de inte längre ville husera marmorblocken... Boråsfabrikören och riksdagsmannen Carl Gustaf Rydin såg till att betala, och så kom blocken på vägen igen. Men — strax norr om Borås, i Långedrag, orkade inte hästarna dra ekipaget uppför backen. Så man slängde helt enkelt av blocken i diket. Och där blev de liggande. Det blev till sist oxar som fick äran att draga den äventyrligen beresta obelisken in i staden.


* * *

Så, till sist, efter alla bekymmer, avtäcktes obelisken mitt på Stora torget under högtidliga former klockan 12.30 den 4 juli 1859, till minne av Karl XIV Johans besök — 38 år tidigare... Strax förut hade en bataljon från regementet tågat upp med fanor och musik. Sedan hade länshövding greve Eric Sparre hållit tal, som avslutades aningens prunkande med orden:
"Må täckelset falla och kommande släkten i den nu avtäckta ärestoden skåda ett vedermäle av den minnesstod, Karl Johan rest sig i sina undersåtars hjärtan!"
Och så föll täckelset, hurraropen skallade, trumpeter smattrade och skott smälldes av, varefter bataljonen tågar förbi med sänkt fana och sänkta värjor.

* * *

Där på torget fick obelisken stå till 1940, då man flyttade den till sin nuvarande plats — lite undanskymd och glömd, strax bredvid korsningen Allégatan och Yxhammarsgatan.

Byggnadsverket hade tillverkat en modell av obelisken i naturlig storlek för att få en uppfattning om var den skulle passa bäst. Hötorget, Sven Eriksson-platsen och Yxhammargatan prövades för ändamålet. På de båda förstnämnda platserna visade det sig dock luta för mycket för att bli ett bra resultat, samt att de planerade höga byggnaderna runt Hötorget skulle vara olyckliga för känslan av obeliskens monumentalitet. Så Yxhammargatan blev obeliskens nya plats.

På obeliskens gamla plats nere på torget står idag Sjuhäradsbrunnen. Och där obelisken står, får den nog stå kvar — skicket lär vara alltför dåligt, för att man skulle våga sig på några fler eskapader med dessa marmorblock.

* * *

Så nog har obelisken fått vara med om en hel del under sina drygt 150 år i Borås.

De första studenterna firades till exempel vid dess fot 1912. Och väl fler efter dem.

Under åtskilliga torgdagar har knallar utbjudit varor från dess fot. Vid dess avsatser kunde man hitta de kända torgknallarna "Tjocka Lotta, Brö-Inga, Stora Stava och Bulta Mus", enligt Philip Josefsons skildring i Borås på den tiden (1969). Dessa damer lär ha bjudit på svada som gladde de handlande storliga. Obelisken lär dessutom varit särskilt omtyckt som plats för att byta klockor, när det begav sig.

Nu står den gamla Tandpetaren lite för sig själv. Mitt i rondellen finner vi ett modernt konstverk av det abstrakta slaget. Men Tandpetaren står stolt, trots att den fått flytta sig för fontänen i centrum och trots uppmärksamhetskonkurrensen från sin unga kusin till skulptur strax bredvid.

Och nog kan den förtjäna att skänkas en tanke när vi skyndar förbi. Dess resa var lång, dess äventyr omfattande. Men nu står den väl planterad, Borås egen obelisk, med svårskönjbar förgylld dedikation:
"Åt
Konung 
Carl XIV Johan
af
Borås innevånare"
Obeliskens nuvarande plats, nära korsningen Allégatan och Yxhammarsgatan. 
Bild från 2012.

torsdag 4 april 2013

Refotografering: Yxhammarsgatan

Odaterat vykort. Bild från efter år 1900. Nybron till höger, Borås Tidnings gamla hus i mitten av bilden. Yxhammarsgatan sträcker sig norrut till vänster i bild.
Motsvarande vy som ovan, våren 2013.

onsdag 3 april 2013

Refotografering: Västerbrogatan

Berglundska gården, där färgeriverksamhet bedrevs till vänster. Till höger kammarherre Ugglas hus, uppfört 1827. Det huset revs senast 1914, så bilden måste vara så gammal eller äldre. — Notera även tvättbryggan i nedre högra hörnet av bilden. Bild ur  Det gamla Borås (1978; se litt.förteckning)
Till vänster restaurang "Färgeriet" och lägenheter. Till höger Post-och telegrafverkets hus — huset som uppfördes 1914 — där Länsförsäkringar numera håller till. Bild från våren 2013.

måndag 1 april 2013

3. Den fyrfaldiga avrättningen vid Ramnasjön

Borås avrättningsplats. Våren 2013.
Mellan Ramnasjön och motorvägen mot Göteborg ligger en betydande kulle. På dess höjd låg — för längesen — Borås avrättningsplats. Ingenting markerar nu platsen och ingenting i terrängen vittnar om att människor här halshuggits och begravts. Så var också sista gången det skedde 1725. De hundratals människor som går slingan runt sjön med sina hundar, eller som joggar förbi, skänker nog bara undantagsvis en tanke åt vad som hände ovanför slänten för trehundra år sedan.

Det är om avrättningen den 14 april 1725 som denna text handlar. Då miste fyra personer, sammansvurna i mord, sitt liv där på galgbacken vid Ramnasjön, för bödeln Anders Wessmans yxa. Bakgrunden till avrättningarna ska skissas i det följande.

* * *

Gårdfarihandlaren Anders Boberg, 46 år gammal, var änkeman. Han gifte om sig med den 27 år yngre Maria Persdotter Romberg, då 19 år gammal. Trots att de begåvades med en dotter, var äktenskapet inte lyckligt. Makarnas ovänskap var så känd, att prästerna i Borås emellanåt inte tillät dem att ta emot nattvarden.

Entré gör då en ung boråsaristokrat, Haqvin Wijndruf. Haqvin beskrivs som något av en sprätt, och stammar från en rik och mäktig boråssläkt på nedgång. Haqvin kom att försöka följa sin släkts traditioner och bli ämbetsman, t.ex. genom att kandidera till stadens borgmästarämbete i en ålder av blott 28 år. Detta senare misslyckades han dock med, liksom han tidigare blivit stoppad från att få ämbetet som postmästare efter sin far.

Nå, denne Haqvin kände väl Maria Romberg, handelsman Bobergs hustru, sedan barnsben. Han stod också som en av faddrarna till Maria och handelsman Bobergs dotter. Och i sitt olyckliga äktenskap knöt sig Maria Romberg till Haqvin Wijndruf och 1719 utvecklades deras relation till en kärleksförbindelse: de blev älskare.  Kärleksförbindelsen kom att vara i sex år.

Handelsman Boberg var mycket ofta borta i affärer, och det gav de två unga älskande tillfälle att träffas. Resultatet blev bland annat ett flickebarn, som dog kort efter födelsen, men vars faderskap tillskrevs handelsman Boberg, icke unge Haqvin. Men skvallret gick i staden, något som dock inte hindrade att unge Haqvin 1720 fick plats i stadens råd, 25 år gammal.

* * *

Även handelsman Boberg själv nåddes av skvallret. Han uppvaktade präster och borgmästare för att förmå dem att tala med hans unga hustru, vilket de också gjorde. Men Maria förefaller själv mest oroa sig över, att hennes relation med Haqvin riskerades när maken Boberg satte hårt mot hårt. Och maken Boberg — honom torde hon vid det här laget känna det starkaste hat gentemot.

Måhända började under detta yttre tryck planerna på ett mord att formas. Haqvin försåg sin Maria med kräkmedel, som hon i rejäl dos blandade i maken Bobergs mat. Detta ledde till att han kräktes blod — men han överlevde. Förgiftningsförsöket upprepades, men misslyckades igen.

Handelsman Boberg fattade givetvis misstankar om hur det låg till. Han drog dock inte sin unga hustru inför rätta, utan fortsatte att försöka tillrättavisa Maria och samråder med prästen i frågan. Men samma kväll som handelsman Boberg talar med prästen i sitt eget hem, tar Maria kontakt med en viss Ingeborg Hansdotter. Ingeborg hade rykte om sig att stå i förbund med djävulen själv. Hon lär ha skrutit med att ha tagit livet av flera människor.

Tillsammans försöker nu Maria och Ingeborg att strypa handelsman Boberg i sömnen! De vågar dock inte slutföra dådet, och det avbryts. Men snart därefter utökas konspirationen ytterligare: det Bobergska hemmets piga, Karin Andersdotter, ansluter sig till mordkomplotten.

* * *

I mellandagarna 1724 försöker prosten Johan Sandmann — en gång fältpräst och hovpredikant hos Karl XII — och stadens borgmästare tillsammans få ordning i det Bobergska huset. Det förefaller bara än mer accentuerat vikten av dådet som de sammansvurna planerade.

Så kom natten.

Det verkar som om Haqvin besökte Maria tidigare under kvällen. Kanske för att planerat dådet. Han skall sedan ha lämnat henne, och senare gick de tre sammansvurna kvinnorna in till kammaren, där den sovande handelsman Boberg låg. Ingeborg, känd som trollkona, slår handelsman Boberg i huvudet med ett senapslod. Först en gång, och sedan två gånger till. Den krampande Boberg faller ner till marken, där hans hustru sparkar honom.

Så var handelsman Boberg död.

De tre kvinnorna placerade honom i köket, där man arrangerade kroppen så att det skulle se ut som om Boberg hade snubblat och slagit ihjäl sig. Strax därefter anslöt sig Haqvin och fick veta att mordet var genomfört.

* * *

Historien höll inte.

Redan dagen efter kunde det fastslås att döden inträffat genom slag, inte genom fall. Förhör följde.

Och under förhör bröt pigan Karin ihop och erkände. När senapslodet återfunnits i närheten av Ingeborgs stuga erkände också hon. Maria själv erkände till att börja med inte mycket. Hon menade att hon och Haqvin intet haft att göra med dödandet. Hon bad också om att få träffa Haqvin, vilket hon märkligt nog fick. Haqvin tog dock helt avstånd från sin älskarinna. Och snart därefter föll Maria till föga. Hon lär ha uppmanat Haqvin med följande ord:
"Windrufva, Windrufva, bekänn och låt oss följas åt!"
Vid det här laget hade dock en mycket omfattande brevväxling mellan Haqvin och Maria återfunnits. 424 brev från Haqvin hade man hittat, och 109 från Maria. — Haqvin erkände också han strax därefter. Men det hindrade emellertid inte att han försökte sig på ett sensationellt flyktförsök, vilket dock misslyckades.

* * *

Den 23 februari dömde rådsturätten alla de fyra inblandade till döden. Hovätten bekräftade domen den 3 mars. Men fångarna hade redan före detta transporterats till Älvsborgs fästning, där de förblev till början av april. Återkomna till Borås utverkades det, så att de dömda fick en veckas respit. De inhystes i Bobergska gården och prästerna började bereda dem för döden. Men uppskovet fick också den märkliga konsekvensen, att bödeln, som redan hunnit anlända, fick inhysas hos Andreas Wijndrufwa, Haqvins bror.

På en karta från 1727 står "Anders Boberg" som ägare till en tomt på Smedsgatan, mellan nuvarande Sandwalls plats och Allégatan. Rimligen var det på denna plats som gården stod, och som då fortfarande stod i dödsboets namn. Och rimligen var det alltså på denna plats, mellan Sandwalls plats och Allégatan, ett stenkast från busstorget, som mordet på handelsman Boberg ägde rum — strax före nyår 1724.

* * *

På morgonen den 14 april 1725, bara några månader efter att senapslodet slagit i handelsman Bobergs huvud, marscherade de dömda ut till galgbacken vid Ramnasjön, där allt förberetts väl. De ledsagades av två kompanier mannar ur Borås borgarvärn. Dessa bildade sedan spetsgård runt avrättningsplatsen.

Haqvin Wijndrufva halshöggs och kroppen sattes på ett hjul som hissades upp på en stolpe.

Maria Romberg halshöggs och brändes på bål.

Ingeborgs högra hand avhöggs, huvudet likaså, och kroppen brändes på bål.

Pigan Karin halshöggs och grävdes ned.

* * *

När jag skriver det här är det vår. Snön dröjer sig kvar i drivor. När man står uppe på Borås gamla galgbacke, som inte användes efter att Haqvin, Maria, Ingeborg och Karin där halshuggits, hör man ett ständigt sus från bilarna som far förbi på ena sidan kullen. Det är motorvägen. På andra sidan ser man mellan träden isen på Ramnasjön, som ännu inte släppt, och spatserande och joggande människor.

Här uppe på kullen, något tiotal meter upp, finns ingenting som minner om blodet som rann, om gravarna som här kastades upp, om lemlästningen av boråsare för trehundra år sedan. Här finns bara en tryckt stillhet.