10. När Borås kyrkogård övergavs

Parti av Caroli kyrkogård. Majkväll 2013.

Precis som det brukar, låg kyrkogården i Torpa by runtomkring sockenkyrkan. Den var aldrig tänkt att rymma de döda från en hel stad. Likväl, när Torpa i början av 1621 blev kärnan i nygrundade staden Borås, blev dess kyrkogård också stadens begravningsplats. Och det i två sekel till.

Men långt innan dess hade området varit begravningsplats. Säkert sedan det uppförts en stenkyrka där, som nämns första gången 1343, men nog fanns där redan på 1200-talet. Carolikyrkan, som står på platsen nu, började uppföras 1661 och stod färdig 1669.

* * *

Eftersom begravningsplatsen är knappt tilltagen till ytan – det ser vi än i dag – blev den snart full.

De traditionella släktgravarna fylldes nedifrån och upp: de först döda lades givetvis nederst, och sedan byggde man uppåt allteftersom familjemedlemmar avled. Metoden fick givetvis den följden, att de kroppar naturen haft minst tid att ta hand om låg närmast ytan, och lätt kom fram igen, när man grävde nya gravar invid. Det ledde till lätt insedda sanitära olägenheter.

För att något häva problemet, inrättades 1703 ett benhus, alldeles invid kyrkan, vari man lade — eller helt enkelt slängde in — de skelettdelar som hittades på kyrkogården. Varje borgare ålades att skaffa ett lass sten till uppförandet. 93 år senare reparerades benhuset, och det utformades då för att bli än stabilare. Runt kyrkogården hade funnits ett slags stängsel. Det ersattes av en rejäl  kyrkogårdsmur redan 1684, vilket skall ha varit ovanligt tidigt för den typen av avgränsningar.

* * *

I slutet av 1700-talet börjar dock klagomål att framföras på att gravarnas skötsel var eftersatt. Likdelar kom i dagen, och murade gravar kunde ha hällar över öppningen som hotade att falla in. Från kyrkligt håll försöker man komma till rätta med problemet, genom att gravar vars skötsel misskötts och som inte rättas till, skall återtas av kyrkan.

Men fortfarande var kyrkogården full. Dödgrävarna kunde inte gräva sig ner i jorden, utan att först slå sönder befintliga kistor som kom i vägen. Trots att pieteten för de döda inte var av samma slag på den tiden som i dag, torde det varit föga inbjudande villkor att arbeta under.

Nu, år 1796, bestämde man sig för att antaga ordningen med linjebegravning på Borås kyrkogård.

Det innebar, att man övergav de traditionella släktgravarna. Istället började man helt enkelt i en del av kyrkogården och gravsatte där en person. Nästa person som skulle begravas, gravsattes bredvid, och så vidare i en linje, utan hänsyn till släktskap. När man gått från ena till motsatt sida av kyrkogården, började man på en ny linje, intill dess att hela kyrkogården på så vis grävts igenom. När man nått slutet av begravningsplatsen kunde man vara hyfsat säker på att de kistor som låg först i första linjen förmultnat. Och så kunde man börja om igen.

* * *

Själva Carolikyrkan är stor. Och det var sed där, liksom på andra platser, att begrava bemärkta personer — det vill i regel säga de som hade råd därmed — under själva kyrkgolvet. Detta skedde sista gången 1804, efter att ha blivit allt ovanligare under 1700-talets gång. Dyrast var det att begravas under mittgången, billigast i någon av smågångarna långt ner i kyrkan. Prosten Sandman fick av sockenstämman sig rentav skänkt en gravplats i under själva koret.

Men ändå. Trots linjebegravningens införande: Kyrkogården var för liten för en växande stad. Den 28 november 1810 skrev borgerskapet till kyrkorådet, att det borde anläggas en ny begravningsplats, utanför staden, i enlighet med en kunglig förordning av samma år, som deklarerade att begravningar ej längre skulle äga rum inne i städerna..

Sockenstämman ville dock inte överge sin gamla kyrkogård. De satte sig på tvären. Magistraten och länsstyrelsen framhärdade dock, och beställde ritningar och utsåg en plats utanför stadsbebyggelsen. Detta förslag föredrogs för sockenstämman 1812. Det bet likväl inte på församlingens styrelse. De ville skriva till kungen och be om tillåtelse att få fortsätta begrava på sin gamla kyrkogård.

Sockenstämman blev dock övertrumfad. Kungl. Maj:t biföll förslaget till ny begravningsplats 1813. Och till sist, den 8 maj 1813, gav sockenstämman med sig, på villkoret att man drog ut lite på det hela, så att man skulle ha råd med betalningen.

* * *

Den nya kyrkogården känner vi nu som S:t Ansgars kyrkogård. När den invigts, upphörde gravsättningar tvärt på den gamla kyrkogården. Gravstenar flyttades undan, och gravarnas vårdare befalldes att jämna ut gravplatserna, bland annat för att få den terasserade kyrkogården något mer i nivå med de omgivande gatorna. Ännu en bit in på 1800-talet skall det ha funnits endast nödtorftigt förseglade murade gravar på kyrkogården, vilka nu lades igen. De som önskade kunde också flytta över gravstenar som de hade vård om till nya begravningsplatsen.

S:t Ansgars kyrkogård, enklare än vad man först tänkt sig, invigdes i maj 1816. Det skulle inte dröja längre än till 1829, innan också den var full, och området fick utvidgas.

— Sedan 2000 sker återigen gravsättningar på Borås gamla kyrkogård: i december 1999 öppnade där en minneslund. Och återigen kan boråsare – och andra – få sin vila i stadens centrum.

4. Tandpetaren — Borås äventyrliga obelisk

Obelisken på Stora torget. Gamla rådhuset i bakgrunden. 
Vykort från omkr. 1905.

Utanför Peterskyrkan i Rom står en obelisk. Den fördes till staden under det första århundradet, efter att i över 1800 år ha stått i Egypten. — Men! Nära rondellen som utgör korsningen mellan Yxhammarsgatan och Allégatan i Borås står också en obelisk! Den är visserligen mycket mindre och mycket yngre. Men den står där likväl, som ett minne icke över farao eller kejsare — utan över Karl XIV Johans tretton timmar långa besök i Borås 1821. Den kallas — Tandpetaren.

Berättelsen är dock nog så vindlande att berätta, trots dess ej överväldigande dimensioner eller ålder.

* * *

Alltså! Konung Karl XIV Johan besökte Borås den 30 och 31 augusti 1821. Det verkar ha varit en över hövan högtidlig sak. När konungen red genom Sjuhärad, kantades vägen av allmogen, och på kvällarna lystes den av facklor. Vid stadsporten mötte borgmästaren upp, och "Tolf hwitklädda flickor sjöngo coupletter till Konungens ära", citerar Boråsskildraren Nils Forssell — trots att konungen anlände så sent som klockan tio på aftonen.

Festligheterna fortsatte på morgonen och förmiddagen därefter. En bondedeputation bad konungen om tillåtelse att handla fritt med Norge, vilket konungen meddelade också låg i regeringens intresse, vilket bönder och allmoge tydligen blev mycket glad för. Sen, klockan elva på förmiddagen, for konungen sin väg.

Detta konungabesök var man så till sig över, att borgmästaren bett majestätet om tillåtelse för att uppföra ett minnesmärke över begivelsen. Det gick majestätet med på. Och man beslutade sig så för att resa en sjutton alnar hög marmorobelisk för att stadfästa minnet på ett konkret sätt. Man samlade in 1000 kronor, som anslås för tillverkning av fyra rejäla marmorblock på Kopparbo marmorbruk utanför Norrköping.

Det tog tre år. Men när marmorbruket fått obelisken färdig, hade en del hänt i Borås. Det var dels stadsbranden 1822 — som följdes av ännu en 1827 — och dels var man från stadens sida inte längre lika hänförd över kung Karl XIV Johan: hans konservatism lär icke fallit stadens ledande män i smaken.

Så man betalade för sin marmorobelisk, men lät helt enkelt bli att hämta den. Och där, i Kolmården, blev den liggande ett bra tag. Med möda kom den sedan till Linköping. Där tog det stopp igen. Enär konung Karl XIV Johan dessutom dog 1844 blev intresset för obelisken än mer ljumt, och man försökte till och med sälja sina marmorblock, utan att lyckas uppbåda intresse från någon köpare.

Boråsarna, kända för sin ekonomiska läggning, bad då helt enkelt nye kungen, Oscar I, om hjälp att få hem obelisken. Och det gick han med på: majestätet betalar en del av leveranskostnaderna.

* * *

Obelisken kom så till Lidköping — över Vättern, får vi förmoda —, och där blev den kvar ett tag till. Tills Lidköping stad 1853 lät meddela att de inte längre ville husera marmorblocken... Boråsfabrikören och riksdagsmannen Carl Gustaf Rydin såg till att betala, och så kom blocken på vägen igen. Men — strax norr om Borås, i Långedrag, orkade inte hästarna dra ekipaget uppför backen. Så man slängde helt enkelt av blocken i diket. Och där blev de liggande. Det blev till sist oxar som fick äran att draga den äventyrligen beresta obelisken in i staden.

* * *

Så, till sist, efter alla bekymmer, avtäcktes obelisken mitt på Stora torget under högtidliga former klockan 12.30 den 4 juli 1859, till minne av Karl XIV Johans besök — 38 år tidigare... Strax förut hade en bataljon från regementet tågat upp med fanor och musik. Sedan hade länshövding greve Eric Sparre hållit tal, som avslutades aningens prunkande med orden:

"Må täckelset falla och kommande släkten i den nu avtäckta ärestoden skåda ett vedermäle av den minnesstod, Karl Johan rest sig i sina undersåtars hjärtan!"

Och så föll täckelset, hurraropen skallade, trumpeter smattrade och skott smälldes av, varefter bataljonen tågar förbi med sänkt fana och sänkta värjor.

* * *

Där på torget fick obelisken stå till 1940, då man flyttade den till sin nuvarande plats — lite undanskymd och glömd, strax bredvid korsningen Allégatan och Yxhammarsgatan.

Byggnadsverket hade tillverkat en modell av obelisken i naturlig storlek för att få en uppfattning om var den skulle passa bäst. Hötorget, Sven Eriksson-platsen och Yxhammargatan prövades för ändamålet. På de båda förstnämnda platserna visade det sig dock luta för mycket för att bli ett bra resultat, samt att de planerade höga byggnaderna runt Hötorget skulle vara olyckliga för känslan av obeliskens monumentalitet. Så Yxhammargatan blev obeliskens nya plats.

På obeliskens gamla plats nere på torget står idag Sjuhäradsbrunnen. Och där obelisken står, får den nog stå kvar — skicket lär vara alltför dåligt, för att man skulle våga sig på några fler eskapader med dessa marmorblock.

* * *

Så nog har obelisken fått vara med om en hel del under sina drygt 150 år i Borås.

De första studenterna firades till exempel vid dess fot 1912. Och väl fler efter dem.

Under åtskilliga torgdagar har knallar utbjudit varor från dess fot. Vid dess avsatser kunde man hitta de kända torgknallarna "Tjocka Lotta, Brö-Inga, Stora Stava och Bulta Mus", enligt Philip Josefsons skildring i Borås på den tiden (1969). Dessa damer lär ha bjudit på svada som gladde de handlande storliga. Obelisken lär dessutom varit särskilt omtyckt som plats för att byta klockor, när det begav sig.

Nu står den gamla Tandpetaren lite för sig själv. Mitt i rondellen finner vi ett modernt konstverk av det abstrakta slaget. Men Tandpetaren står stolt, trots att den fått flytta sig för fontänen i centrum och trots uppmärksamhetskonkurrensen från sin unga kusin till skulptur strax bredvid.

Och nog kan den förtjäna att skänkas en tanke när vi skyndar förbi. Dess resa var lång, dess äventyr omfattande. Men nu står den väl planterad, Borås egen obelisk, med svårskönjbar förgylld dedikation:

"Åt

Konung 

Carl XIV Johan

af

Borås innevånare"

Obeliskens nuvarande plats, nära korsningen Allégatan och Yxhammarsgatan. 
Bild från 2012.

Refotografering: Västerbrogatan

Berglundska gården, där färgeriverksamhet bedrevs till vänster. Till höger kammarherre Ugglas hus, uppfört 1827. Det huset revs senast 1914, så bilden måste vara så gammal eller äldre. — Notera även tvättbryggan i nedre högra hörnet av bilden. Bild ur  Det gamla Borås (1978; se litt.förteckning)

Till vänster restaurang "Färgeriet" och lägenheter. Till höger Post-och telegrafverkets hus — huset som uppfördes 1914 — där Länsförsäkringar numera håller till. Bild från våren 2013.

1. Rike Nellson i Palatset

Stora torget, Borås omkr. 1906-1908.
Nellsons hus är tvåvåningshuset mitt i bilden.

Innan det nya rådhuset uppfördes på Stora torget 1910, stod på en del av samma yta ett tvåvåningshus i sten. Det var för sin tid något enastående storslaget i en stad som mest bestod av låga träbyggnader. Så kallades huset också "Palatset" och tillhörde Borås rikaste man, Hans Nellson (1785-1856), som låtit bygga det på 1830-talet. Huset kom att stå på sin plats till 1908.

* * *

Hans Nellson, som fick smeknamnet "Rike Nellson", var inte född till rikedom. Han kom från en bondfamilj i Toarp, Dalsjöfors. Förmodligen fick han aldrig någon egentlig skolgång. Intill trettioårsåldern reste Nellson omkring och utbjöd sina varor som allmogehandlare, eller, om man så vill — knalle.

Men redan i dryga trettioårsåldern bör han ha varit relativt förmögen. Han hade då flyttat in till Borås, ingått i borgerskapet, och skaffat sig ett antal biträden. Han bytte ut efternamnet han fötts till — Nilsson — till Nellson, möjligen av beundran för hjälten från Trafalgar. Av gårdfarihandlaren hade det nu blivit en bofast handelsman.

Nellsons intresse var inriktat mot textilier. En del av dessa textilier köpte han upp från Borås och resten av Sjuhäradsbygden, och lät sälja på andra platser i landet. Men även tyger från utlandet såg han till att köpa och sälja. Ryktet gjorde gällande, att vissa möjligen kom ur bomullssmugglares händer. En del av sina varor avyttrade han så långt upp som i norra delarna av Norrland. Men själv gav han sig aldrig in i textilproduktionen som så många andra boråsare: han var handelsman.

Låneverksamhet var ett annan av Nellsons verksamhetsområden. Vid sin bortgång var den absolut största delen av hans kapital engagerat just i sådana affärer. Inte minst verkar ståndspersoner gärna ha lånat av den rike boråsaren: sålunda återfinner man både en landshövding och en biskop bland gäldenärerna.

* * *

Nå, sitt stora stenhus använde Nellson både som bostad, kontor och representationslokal. Här tog han till exempel emot kung Oscar I när denne på sensommaren 1845 passerade Borås. Palatset rymde, förutom själva sovrummen och kontor, bland annat två matsalar med plats för vardera tjugofyra personer. Och inredningen lär ha varit rejält pampig. Vissa delar av den återfinner man i dagens rådhus.

Under huset fanns dessutom en vinkällare som vid Nellsons död befanns innehålla närmare tusen buteljer. Trots detta lär Nellson själv ha varit relativt sparsam och enkel; åtminstone återspeglas något sådant i hans klädsel och hans knappa betjäning.

* * *

I den mån man kan skymta en personlighet efter alla dessa år, förefaller en viss slutenhet och kyla ha vidlådit karln. I vilken utsträckning detta var en del av hans affärspersona och i vilken utsträckning det var hans verkliga personlighet är väl svårt att avgöra nu. Han tycks åtminstone haft en mjukare sida gentemot sina få, men nära, vänner.

* * *

Hans Nellson gifte sig aldrig och dog som ungkarl 1856. Det visade sig då, att största delen av den omfattande kvarlåtenskapen testamenterats till Borås stad. Mängder av stipendier inrättades också i handelsmannens namn, som gjorde att unga män och senare även unga kvinnor kunde få en utbildning. Och Toarps församling fick sin första kyrkorgel.

Nu vilar Hans Nellson under sitt eget begravningskapell på S:t Ansgars griftegård. Kapellet byggdes först 1879, när Nellson själv hade varit död i 23 år, och används numera — sedan 2005 — som Borås enda kolumbarium, där man kan låta förvara sin askurna i en nisch i väggen.

Hans Nellsons gravkapell våren 2013. S:t Ansgars griftegård, Borås.
Nellson själv vilar under kapellet.